Innehåll på sidan

Vertikala samarbeten

Vertikala samarbeten eller vertikala avtal är när företag i olika produktions- eller distributionsled samarbetar, till exempel samarbeten mellan tillverkare och återförsäljare. Villkor i distributionsavtal och andra vertikala samarbeten, som begränsar endera partens frihet att agera självständigt på marknaden kallas vertikala begränsningar.

Avtal mellan företag som inte är konkurrenter, så kallade vertikala avtal, är vanligt förekommande och viktiga för samhällsekonomin. De kan dock vara förbjudna om de innehåller vertikala begränsningar som kan skada konkurrensen och i slutändan konsumenterna. Företag får inte samarbeta om syftet med eller resultatet av samarbetet är att begränsa konkurrensen på marknaden.

Enligt 2 kap. 1 § konkurrenslagen är det förbjudet med konkurrensbegränsande avtal mellan företag som har till syfte eller resultat att märkbart hindra, begränsa eller snedvrida konkurrensen, om inte annat följer av denna lag och då särskilt i 2 kap. 2 § konkurrenslagen.

Tillåtna vertikala samarbeten

Vertikala samarbeten kan ge goda möjligheter till positiva effekter för konkurrensen och konsumenterna. De flesta typer av vertikala begränsningar riskerar bara att orsaka konkurrensproblem först om någon av parterna i avtalet möter otillräcklig konkurrens i sitt marknadsled, det vill säga om någon av parterna har en stark ställning på marknaden.

Vertikala avtal påverkar inte konkurrensen på ett märkbart sätt om parternas gemensamma marknadsandel understiger 15 procent på alla berörda marknader, märkbarhetsgränsen. Detta gäller dock inte för vissa särskilt allvarliga begränsningar som omfattas av förbudet även vid lägre marknadsandelar.

EU-kommissionens tillkännagivande om avtal av mindre betydelse

Konkurrensverkets allmänna råd om avtal av mindre betydelse

Gruppundantag

Europeiska kommissionens beslut om ett gruppundantag för vertikala begränsningar gäller även i svensk rätt. Syftet med gruppundantaget är att ge en ”trygg hamn” för vertikala samarbeten mellan företag som har begränsad marknadsmakt. Även om sådana avtal innehåller begränsningar som omfattas av förbudet mot konkurrensbegränsande samarbete, så uppfyller de nämligen normalt villkoren för undantag. Gruppundantaget gäller för vertikala avtal mellan företag som alla har mindre än 30 procents marknadsandel. Precis som rörande märkbarhetsgränsen på 15 procent, så ges dock inte undantag för vissa särskilt allvarliga begränsningar.

Vissa andra begränsningar omfattas inte heller av gruppundantaget. Det gäller till exempel exklusivavtal och konkurrensklausuler, det vill säga villkor om att en avtalspart inte får göra affärer med motpartens konkurrenter eller själv konkurrera med motparten, som varar i mer än fem år eller som löper mer än ett år efter att avtalet har upphört. För sådana begränsningar görs en individuell bedömning i varje enskilt fall för att avgöra om de är tillåtna eller inte.

Särskilt allvarliga begränsningar

Vissa typer av vertikala begränsningar anses vara särskilt allvarliga och är därför som regel förbjudna, även vid låga marknadsandelar. Några vanliga exempel är:

  • Tvingande lägstapriser, så kallad ”vertikal prisstyrning” – Överenskommelser mellan en leverantör och dess återförsäljare om att hålla en viss lägsta prisnivå gentemot konsumenterna.
  • Absolut områdesskydd – Återförsäljare förbjuds att bedriva såväl aktiv som passiv försäljning utanför ett visst tilldelat geografiskt område eller en viss tilldelad kundgrupp. Hit räknas också förbud att sälja produkterna på internet.

För ytterligare vägledning om vertikala begränsningar, se EU-kommissionens riktlinjer om vertikala begränsningar som är vägledande även i svensk rätt.

Relaterad information