Innehåll på sidan

5. Använd markanvisningar för att skapa nya butikslägen

Förutsatt att kommunen äger lämplig mark för bebyggelse kan den genom markanvisningar stimulera och möjliggöra nyinträden av dagligvarubutiker för att främja konkurrensen.

En kommunal markanvisning ger en byggherre ensamrätt att förhandla med kommunen om att köpa ett visst markområde, vanligtvis i syfte att genomföra bebyggelse. Processen syftar till att parterna ska kunna ingå ett bindande överlåtelseavtal när de nödvändiga förutsättningarna har klargjorts.

Det följer av lagen (2014:899) om riktlinjer för kommunala markanvisningar att en kommun ska anta riktlinjer för markanvisning. Riktlinjerna ska innehålla (i) kommunens utgångspunkter och mål för överlåtelser eller upplåtelser av markområden för bebyggande, (ii) hur markanvisningar används för att följa kommunens handlingsplan för bostadsförsörjningen enligt lagen (2000:1383) om kommunernas bostadsförsörjningsansvar, (iii) handläggningsrutiner och grundläggande villkor för markanvisningar, samt (iv) principer för markprissättning.

Markanvisningar kan genomföras på två huvudsakliga sätt: antingen genom direktanvisning, där kommunen utser en byggherre utan konkurrensutsättning, eller genom olika former av anbudsförfarande, där flera aktörer kan lämna förslag och konkurrera om marken. Oavsett metod måste kommunen följa EU:s statsstödsregler (Fördraget om Europeiska unionens funktionssätt, artikel 107–109) och kommunallagen, vilket mycket förenklat innebär att markanvisningen inte får utformas så att en enskild aktör gynnas otillbörligt genom att exempelvis få köpa marken till ett pris som understiger marknadsvärdet.

Konkurrensverket kan konstatera att det förekommer en motvilja hos kommuner att direktanvisa mark till specifika aktörer. Enligt Konkurrensverkets uppfattning finns allmänt sett goda skäl för detta, och Konkurrensverket har i flera sammanhang förespråkat konkurrensutsättning i olika förfaranden. Exempelvis har Konkurrensverket uttalat att kommuner avseende bostadsbyggande bör fördela mark i konkurrens mellan olika byggaktörer. Inte sällan avviker dock situationen inom dagligvaruhandeln från marknaden för bostadsbyggande genom att det finns endast en eller två dagligvaruaktörer etablerade i kommunen. Därför kan situationen i vissa kommuner säkert vara sådan att en direktanvisning av mark till en aktör som inte redan är etablerad på den lokala marknaden framstår som motiverad från ett konkurrensperspektiv.

Direktanvisningar kan alltså vara ett effektivt sätt att aktivt främja konkurrensen på, och skulle kunna utgöra ett av flera verktyg för att få in nya aktörer i dagligvaruhandeln och minska marknadskoncentrationen.

Enligt Konkurrensverket kan det vara lämpligt att kommunerna, om det föranleds av situationen inom dagligvaruhandeln på det lokala planet:

  • i sina riktlinjer för markanvisning tydliggör syftet att stärka konkurrensen på den lokala marknaden
  • vid markanvisning till dagligvaruaktörer prioriterar etableringar av aktörer som kan utmana befintliga dagligvaruaktörer, i stället för att tilldela mer mark till dem som redan har en stark ställning på den lokala marknaden (direktanvisning)
  • i de fall mark anvisas till fastighetsutvecklare utan anknytning till dagligvaruaktör, så långt möjligt säkerställer att de planerade butiksytorna kan bli tillgängliga för aktörer som kan utmana befintliga dagligvaruaktörer på den lokala marknaden.