Hur kommuner kan främja etablering av dagligvarubutiker – en praktisk vägledning

Ta del av vägledningen i webbformat

Konkurrens handlar om att ge konsumenterna valmöjligheter och prisvärda erbjudanden. Företagen konkurrerar med varandra i sin strävan efter att bli bättre och mer effektiva för att vinna kundernas gunst. Med många företag på marknaden, och när det är lätt att etablera sig, ökar utbudet av varor och tjänster, och priserna pressas.

Konkurrensen på den svenska dagligvarumarknaden sker på såväl nationell som lokal nivå. Nationellt konkurrerar dagligvaruaktörerna genom att fylla sina respektive varumärken med unika erbjudanden, attraktiva varor och prissättning samt service. De utvecklar sina butiksnät och tillhandahåller tjänster för konceptdesign, marknadsföring, varuförsörjning och i vissa fall prissättning samt lojalitets- och rabattsystem (kundklubbar) till sina egna (helägda) butiker och anslutna handlare vilka drivs av fristående handlare under något av dagligvaruaktörernas varumärken. På nationell nivå präglas marknaden av hög koncentration. De fyra dagligvaruaktörerna Ica, Axfood, Coop och Lidl har tillsammans en marknadsandel i butiksledet om 98,5 procent.

Konsumenter föredrar i stor utsträckning att handla sina dagligvaror i fysiska butiker. Enligt Svensk Dagligvaruhandels årsrapport 2025 utgjorde försäljning i butik ca 96 procent av den totala försäljningen av dagligvaror under 2024. Konkurrensen sker därmed till stor del på lokal nivå och bestäms ytterst av de butiker konsumenterna har inom räckhåll för sina dagliga inköp. Möjligheten för dagligvaruaktörer att etablera butiker i attraktiva butikslägen, och att utveckla befintliga butiksnät, är alltså en grundläggande förutsättning för att de ska kunna nå konsumenterna och konkurrera om dessa.

Lågprisbutikerna har en särskild betydelse för konkurrensen. Konkurrensverket har tidigare konstaterat att närvaron av en lågprisbutik i ett område ofta har en allmänt prissänkande effekt, dvs. att övriga dagligvarubutiker i området har en tendens att anpassa sina priser och sitt utbud efter lågprisbutikens kunderbjudande. Det betyder att alla konsumenter gynnas; man kan fortsätta handla i sin vanliga butik och ändå dra nytta av lågprisetableringen. Lågprisbutikernas andel av den totala dagligvarumarknaden i Sverige har vuxit på senare år men ligger ännu bara på ca 22 procent. Mer än var tredje kommun saknar en lågprisbutik, och ca en miljon invånare har inte tillgång till en lågprisbutik i sin kommun.

Kommunerna har en viktig roll när det gäller att skapa goda förutsättningar för det lokala näringslivet. Det är kommunerna som, med stöd av plan- och bygglagen (2010:900) (PBL), ansvarar för den fysiska planeringen av markens användning rörande t.ex. var butiker kan lokaliseras. Dagligvaruhandel är ett viktigt försörjningsintresse för kommuninvånarna, men butikernas placering har också stor inverkan på den lokala miljön i form av trafik, buller etc. Samtidigt som kommunerna i sin fysiska planering har att väga behovet av dagligvarubutiker mot den påverkan på miljön som butiksetableringar medför, ska de också enligt PBL främja en effektiv konkurrens i sin planläggning. Såväl Boverket som Konkurrensverket har i tidigare rapporter konstaterat att kommunerna generellt upplever bestämmelsen i PBL om effektiv konkurrens som otydlig, och att det finns en osäkerhet om hur främjandet ska gå till i praktiken. Konkurrensverket har dragit slutsatsen att bestämmelsen inte haft avsedd effekt på kommunernas planläggningsarbete. Därmed kan det antas att konkurrensintresset inte beaktas i den utsträckning som det ska.

Den vägledning Konkurrensverket nu tagit fram på uppdrag av regeringen innehåller konkreta råd om hur kommunerna kan främja konkurrensen på den lokala dagligvarumarknaden, inom ramen för sitt övergripande ansvar för fysisk planering. Vägledningen fokuserar på hur kommunerna kan underlätta etablering av dagligvarubutiker såväl i befintlig bebyggelse som i nya områden.

Inledningsvis presenteras i vägledningen en rad verktyg, här kallade indikatorer, att användas vid en konkurrensutredning, dvs. en analys av den rådande konkurrenssituationen på den lokala dagligvarumarknaden. Indikatorerna är faktorer som har betydelse för lokal konkurrens och som, sammanvägda, kan ge en bild av hur konkurrensen fungerar i en kommun, och även ge indikationer på hur konkurrensen eventuellt kan behöva förbättras. För varje indikator ges instruktioner om hur kommunen kan gå tillväga vid tillämpningen, och hur resultaten kan tolkas och jämföras. Beräkningar av indikatorerna för Södertälje kommun respektive Halmstads kommun får i dessa instruktioner tjäna som exempel.

Den första indikatorn att beräkna är hur många butiker det finns i en kommun i förhållande till befolkningens storlek. Här ingår också att observera vilka dagligvaruaktörer de olika butikerna är anslutna till och vilken butikstyp de har (Närlivs, Supermarket, Stormarknad, respektive Lågpris). Nästa indikator är den sammanlagda marknadsandelen för respektive dagligvaruaktör, baserad på omsättningen i de egna och de anslutna butikerna. Hur marknadsandelarna fördelar sig är viktigt att observera då de utgör en klar indikation på vilka positioner de olika dagligvaruaktörernas butiker har lokalt. Indikator nummer tre är den lokala marknadens koncentrationsgrad. Beräkningen av denna görs med måttet HHI (Herfindahl-Hirschman Index) på grundval av dagligvaruaktörernas marknadsandelar. Huvudregeln är att låga HHI-värden indikerar att konkurrensen fungerar väl medan högre HHI-värden indikerar att konkurrensen är svag, och kan behöva förbättras.

Den fjärde indikatorn är antalet nyetableringar respektive antalet butiksstängningar i kommunen över tid. Genom att väga samman data om nyetableringar och butiksstängningar med t.ex. befolkningsförändringar, är det möjligt att få en nyanserad bild av marknadens utveckling och utvecklingspotential, och identifiera potentiella hinder för etablering. Indikator nummer fem att räkna fram är hur stor andel av befolkningen som har möjlighet att välja mellan olika dagligvarubutiker. Analysen utgår från hur många alternativa butiker invånarna har på rimligt avstånd från sin bostad, dvs. som de har reell möjlighet att välja mellan. Här ingår att beakta butiker såväl i den egna kommunen som i angränsande kommuner eftersom sistnämnda ibland kan vara tänkbara alternativ för invånarna. Indikator nummer fem inkluderar även beräkning av hur många andra dagligvarubutiker som finns inom en given butiks upptagningsområde, dvs. det område från vilket butiken får huvuddelen av sina intäkter. Antalet sådana butiker, och vilka dagligvaruaktörer de är anslutna till, är ett mått på graden av konkurrens som butiken möter.

Den sjätte indikatorn är handelsindex vilket är ett mått som beskriver försäljningsflöden över kommungränser. Det visar om en kommun "exporterar" dagligvaror, dvs. att konsumenter från andra kommuner kommer till kommunen för att handla, eller om den "importerar" dagligvaror, dvs. att en del av kommuninvånarnas inköp görs i andra kommuner. Att det sker en ”import” kan utgöra en indikation på att kommunen har potential att utveckla handeln genom fler butiksetableringar vilket skulle kunna locka tillbaka en del av köpkraften till den egna kommunen. Det kan också bero på att många av kommuninvånarna gör sina dagligvaruinköp i en annan kommun eftersom de arbetar där eller för att de har nära till en eller flera butiker där. Handelsindex måste vägas samman med övriga förhållanden i och kring kommunen för att man ska få en bra bild av förutsättningarna för etableringar av nya dagligvarubutiker.

Den sjunde och sista indikatorn är prisnivån på dagligvaror i kommunen. Denna utgör en direkt indikation om hur väl konkurrensen fungerar lokalt. Om prisnivån på dagligvaror i en kommun är högre än i grannkommunerna eller kommuner som ingår i samma kommungrupp, tyder det på att priserna skulle kunna pressas nedåt genom etablering av fler butiker, i synnerhet lågprisbutiker och dagligvaruaktörer som är underrepresenterade i kommunen.

Därefter följer i vägledningen ett antal råd till kommunerna om hur de, beroende på vad konkurrensutredningen resulterat i, kan gå tillväga för att underlätta etablering av dagligvarubutiker och därmed främja konkurrensen. Till att börja med rekommenderar Konkurrensverket att kommunerna skapar effektiva kanaler för en kontinuerlig dialog med dagligvaruaktörerna, och involverar dem tidigt i planprocesserna. Då kan planeringsunderlag och styrdokument utformas på ett sätt som ger bättre förutsättningar för nyetableringar och förenklar etableringsprocessen. Konkurrensverket betonar vikten av att kommunerna och dagligvaruaktörerna skapar förståelse för varandras behov och förutsättningar. Även en aktiv medborgardialog rekommenderas. Kommunen bör exempelvis undersöka var invånarna vill handla, hur långt de kan tänka sig att åka för att handla och vilka transportmedel de behöver eller föredrar för att ta sig till butiken.

Vidare ges i vägledningen rådet att, om kommunen inte redan gjort det, ta fram en handelspolicy som visar kommunens ambition med utvecklingen av handeln i kommunen. Konkurrensutredningen av den lokala dagligvarumarknaden, liksom vad som framkommer i dialogen med dagligvaruaktörerna och medborgarna, bör utgöra en del av grunden för handelspolicyn. Det är centralt att handelspolicyn är nära knuten till den fysiska planeringen i kommunen. För att få effekt måste handelspolicyn också ha en tydlig koppling till kommunens strategier för långsiktiga mål avseende exempelvis hållbarhet, ekonomi och invånarnas välfärd. Hur handelspolicyer utformas kan variera mellan olika kommuner men i vart fall bör de visa hur områden ska planeras så att dagligvaruhandeln och nya bostadsområden kan bidra till att komplettera och stärka varandras attraktionskraft och nytta för invånarna. Det bör framgå hur balansen ska se ut mellan extern- och centrumhandel, och de överväganden som ligger bakom. Handelspolicyn bör också visa hur dagligvaruhandeln ska lokaliseras baserat på transporter och tillgänglighet till kollektivtrafik samt gång- och cykelvägnät.

I vägledningen ges också rådet att kommunen även i övriga strategiska dokument, såsom översiktsplan, fördjupade översiktsplaner och planprogram, tydligt redogör för sina mål vad gäller etablering av nya butiker och en effektiv konkurrens i dagligvaruhandeln. Översiktsplanen ger kommunen möjlighet att i god tid peka på lämpliga platser för verksamhetsmark, vilket skapar beredskap och möjliggör företagsetableringar utan onödiga förseningar. Genom att samordna verksamhetsområden med transporter, kollektivtrafik samt energi- och VA-försörjning kan kommunen skapa funktionella och attraktiva lägen för näringslivet, däribland dagligvaruhandeln.

När det gäller områden med befintlig bebyggelse har Konkurrensverket från dagligvaruaktörer mottagit önskemål om förenklingar avseende konvertering av befintliga fastigheter som i nuläget inte är godkända för livsmedelshandel. Konkurrensverkets råd i vägledningen är att kommuner som har långa väntetider för detaljplaneärenden prioriterar lämplighetsprövningar vid ändring av en fastighets användning till dagligvaruhandel. På så sätt skulle en dagligvaruaktör snabbare få besked om huruvida en fastighet som inte inrymmer dagligvaruhandel kan bedömas som lämplig för detta ändamål.

I vägledningen framförs vidare att kommunen, vid planering av nya områden, bör säkerställa att det finns flexibilitet och tillräckligt med total butiksyta. Planen måste också tillåta enskilda butiker att vara tillräckligt stora för att vara ekonomiskt bärkraftiga. Detta betyder att butikerna måste ha en tillräckligt stor yta för att rymma ett visst produktsortiment och ha en utformning som ger en effektiv varuexponering och möjlighet att innehålla nödvändiga servicefunktioner. Ytterligare en viktig faktor för att en butik ska vara ekonomiskt bärkraftig är att varuförsörjningen fungerar. Kommunen bör därför planera för adekvata transportvägar och tillräckligt med lastzoner och lastutrymme i anslutning till butiker.

Ett annat råd som ges i vägledningen är att kommunen, förutsatt att den äger mark lämplig för bebyggelse, använder markanvisningar för att skapa nya butikslägen och stimulera nyinträden av dagligvarubutiker. Om det föranleds av konkurrenssituationen inom den lokala dagligvaruhandeln kan det enligt vägledningen vara lämpligt att kommunerna i sina riktlinjer för markanvisning (i) tydliggör syftet att stärka konkurrensen på den lokala marknaden, (ii) vid markanvisning till dagligvaruaktörer prioriterar etableringar av aktörer som kan utmana befintliga dagligvaruaktörer, samt - i de fall mark anvisas till fastighetsutvecklare utan anknytning till dagligvaruaktör - (iii) så långt möjligt säkerställer att de planerade butiksytorna kan bli tillgängliga för aktörer som kan utmana befintliga dagligvaruaktörer på den lokala marknaden.

Avslutningsvis presenteras i vägledningen exempel på några kommuner som lyckats bra när det gäller att planera för konkurrens i dagligvaruhandeln, och beskrivningar av hur de arbetar. Gemensamt för dessa kommuner (Stockholm, Göteborg och Jönköping) är bl.a. att de har en tät dialog med dagligvaruaktörerna för att skapa ökad förståelse för olika behov och förutsättningar, och för att hantera målkonflikter. Presentationerna är avsedda att tjäna som kunskapskälla och inspiration för övriga kommuner.

Ta del av vägledningen i webbformat

Rapport: Åtgärder för att förbättra förutsättningarna för etablering av dagligvarubutiker (rapport 2026:4)