EU-domar ger vägledning om idrott och konkurrensrätt

Två av domarna handlar om att de etablerade idrottsförbunden inom skridsko respektive fotboll har haft regler och agerat på sätt som förhindrar andra att arrangera idrottstävlingar, och även hindrar idrottare att delta i sådana tävlingar. Förbunden har genom sin ställning möjlighet att bestämma vilka andra som ska kunna arrangera tävlingar och på vilka villkor. EU-domstolen understryker därför vikten av att eventuella regler om förhandsgodkännande måste vara transparenta, objektiva, precisa och icke-diskriminerande. Med andra ord ska idrottsförbunden ge andra tävlingsarrangörer lika möjligheter som de själva har.

Målet som rör det internationella skridskoförbundets (ISU) regelverk började med att två holländska professionella skridskoåkare vände sig till kommissionen med ett klagomål. ISU:s regler förbjöd dem att delta i tävlingar som inte i förväg hade godkänts av ISU, med risk för avstängning. Kommissionen konstaterade efter sin utredning att ISU:s regler hindrade både idrottare från att tävla där de vill, och arrangörer från att anordna tävlingar och utveckla nya tävlingsformat. I slutänden drabbas även publiken som gick miste om nya evenemang.

Kommissionen ålade ISU att ändra sina regler. ISU överklagade kommissionens beslut till tribunalen (EU-domstolens första instans). Tribunalen gav kommissionen rätt i att ISU:s regler stred mot konkurrensreglerna. ISU överklagade även tribunalens dom, och nu har alltså EU-domstolen (som sista instans) meddelat sin dom, där den ger kommissionen rätt på alla punkter.

Målet om ISU:s regler har stora likheter med ett tidigare ärende där Konkurrensverket ingrep mot Svenska Bilsportförbundet (SBF), som också hade regler som hindrade deltagande i och anordnande av tävlingar utanför förbundet. Konkurrensverkets beslut överklagades till dåvarande Marknadsdomstolen, som gick på Konkurrensverkets linje och ålade SBF att inte tillämpa de konkurrensbegränsande reglerna.

Den dom som fått mest uppmärksamhet i media gäller försöken att skapa en ny fotbollsliga för klubblag, kallad European Super League (ESL). I april 2021 presenterades planerna på den nya ligan, som tolv framstående fotbollsklubbar initialt ställde sig bakom. Det internationella och det europeiska fotbollsförbundet, FIFA och UEFA, meddelade att de inte skulle godkänna den nya ligan och att lag och spelare som deltog i den skulle bestraffas. Organisatören av den nya ligan vände sig då till en spansk domstol och begärde att den skulle ingripa mot FIFA:s och UEFA:s försök att stoppa ligan. För att kunna döma i den processen har den spanska domstolen frågat EU-domstolen om hur EU:s konkurrensregler ska tolkas när FIFA och UEFA kräver att en ny liga måste förhandsgodkännas och förbjuder klubbar och spelare att delta. Under processen i EU-domstolen yttrade sig regeringar från inte mindre än 24 medlemsstater i EU och Efta – däribland Sverige – till EU-domstolen, vilket visar det stora intresse som frågan väckt även på politisk nivå.

EU-domstolen har nu svarat på den spanska domstolens frågor, och säger att FIFA:s och UEFA:s regler bryter mot EU-rätten. Medan ISU-målet bara handlade om förbudet mot konkurrensbegränsande avtal, behandlar ESL-domen dessutom förbudet mot missbruk av dominerande ställning och EU:s regler om fri rörlighet. Det är nu upp till den spanska domstolen att – med hjälp av EU-domstolens vägledning – döma i det nationella målet mellan arrangören av ESL och FIFA/UEFA.

Det har ibland hävdats att idrottsliga regler borde få en särskild behandling vid tillämpningen av konkurrensreglerna eller till och med vara undantagna från dessa. Det har dock varit tydligt även i tidigare praxis från EU-domstolen att idrotten inte är undantagen från konkurrensrätten, i den mån den utgör ekonomisk verksamhet. Däremot ska idrottens så kallade särart beaktas vid bedömningen. Det innebär att regler som har ett legitimt syfte (till exempel att motarbeta dopning) kan falla utanför konkurrensreglerna, förutsatt att de konkurrensbegränsande effekterna som reglerna ger upphov till är en nödvändig följd av, och proportionerliga i förhållande till, det legitima syftet. EU-domstolen förtydligar i de nya domarna att en regel som innebär en uppenbar konkurrensbegränsning (en s.k. syftesöverträdelse) inte kan undgå konkurrensreglerna på denna grund. EU-domstolen klargör också att en bestämmelse om bland annat idrottens europeiska dimension som infördes i samband med Lissabonfördraget (artikel 165 i funktionsfördraget) inte innebär någon form av undantag eller särskild behandling för idrottsliga regler enligt konkurrensrätten.

En tredje dom som EU-domstolen meddelade samma dag som ISU och ESL rör det belgiska fotbollsförbundets och UEFA:s regler som förenklat innebär att klubbar ska ha ett minsta antal spelare som i unga år har fostrats av den egna klubben eller av en annan klubb i samma nationella förbund. EU-domstolen konstaterar att sådana regler förefaller hindra den fria rörligheten inom unionen och att de även kan innebära begränsningar av konkurrensen, men att de under vissa förutsättningar kan vara motiverade. Det blir nu upp till den belgiska domstolen att bedöma i det enskilda fallet.

I EU-domstolen pågår dessutom ytterligare mål som rör fotbollsförbundens regler för spelaragenter, spelarövergångar och idrottens skiljedomstol CAS.

De många rättsprocesserna kan möjligen förklaras av de stora ekonomiska värden som idrotten omsätter, särskilt professionell fotboll. Konkurrensverkets erfarenhet visar dock att det även finns andra drivkrafter än rent kommersiella som gör att arrangörer och tävlande söker sig mot alternativa tävlingar. Det kan vara en önskan att utveckla helt nya tävlingsformer, att anordna fler tävlingar än inom förbunden, eller bara göra saker på ett lite annorlunda sätt.

Sammanfattningsvis kan det konstateras att EU-domstolen med de senaste domarna bekräftar tidigare praxis. EU:s konkurrensregler omfattar idrott som utgör ekonomisk verksamhet. Idrottsförbundens regler som innebär hinder för att arrangera eller delta i tävlingar utanför de traditionella idrottsförbunden kan bryta mot konkurrensreglerna. EU-domstolen understryker också det särskilda ansvar som vilar på idrottsförbunden, vilket även gäller de svenska nationella förbunden, att inte begränsa konkurrensen från andra arrangörer av tävlingar, och inte ställa upp onödiga hinder för aktiva att delta sådana tävlingar.

EU-domstolens dom i mål C-333/21 – European Superleague Company

EU-domstolens dom i mål C-124/21 P – International Skating Union mot kommissionen

EU-domstolens dom i mål C-680/21 – Royal Antwerp Football Club

Marknadsdomstolens beslut i Konkurrensverkets bilsportärende

Konkurrensverkets bidrag till OECD:s konkurrenskommitté om idrott och konkurrensrätt (2023)

Forskningsrapport om idrott och konkurrensrätt