UTP-regelverken i Danmark, Finland och Sverige – likheter och skillnader

Några av de viktigaste skillnaderna mellan ländernas regelverk gäller deras räckvidd. Den danska lagen – lov om urimelig handelspraksis i relationer mellem virksomheder i landbrugs- og fødevareforsyningskæden – trädde i kraft den 1 juli 2021. Tillsynsmyndighet är Konkurrence- og Forbrugerstyrelsen (KFST). Till skillnad från den svenska lagen innehåller den en övergångsbestämmelse som innebär att avtal som träffats innan lagens ikraftträdande ska ha anpassas till det nya regelverket senast den 30 april 2022.

Den finska lagen – livsmedelsmarknadslagen – fanns redan innan UTP-direktivet men skrevs om och anpassades till direktivet. Den omarbetade versionen av lagen trädde i kraft den 1 november förra året. På samma sätt som i Danmark finns en övergångsbestämmelse som kräver att avtal träffade före ikraftträdandet ska ha anpassats till det nu gällande regelverket före den 1 maj 2022. Den finska tillsynsmyndigheten är Livsmedelsmarknadsombudsmannen (LMMO).

Den finska lagstiftningen får sägas vara något mer komplex i jämförelse den svenska och danska. Detta då den bland annat innehåller vissa förbud av generalklausulskaraktär som är fristående från UTP-direktivets förbud samt föreskriver olika typer av förfaranden och processuella ordningar beroende på vilken typ av överträdelse det gäller.

De otillbörliga handelsmetoder som de olika regelverken förbjuder är i stor utsträckning identiska eftersom de bygger på samma EU-direktiv, men det finns även vissa skillnader. En av de största skillnaderna är att de finska UTP-förbuden endast gäller i förhållande till köpare som har en omsättning över två miljoner euro i deras affärsrelation med leverantörer med mindre omsättning. Leverantörer med en årsomsättning överstigandes 350 miljoner euro skyddas inte heller gentemot köpare med större omsättning.

I Sverige skyddas alla leverantörer oaktat deras storlek i förhållande till köparen, givet att köparen har en omsättning som överstiger tröskelvärdet. I Danmark har man valt en lite annorlunda väg. Som utgångspunkt gäller lagen för alla aktörer oberoende av omsättning. För köpare med en årsomsättning upp till två miljoner euro görs dock undantag från de förbud som avser betalningsfrister. Det finns också vissa lättnader till köparens fördel vid affärer med leverantörer med en årsomsättning över 350 miljoner euro så vitt avser maximal betalningsfrist.

En annan viktig skillnad är att vissa förbud i den danska och finska lagstiftningen endast gäller vid köp av färskvaror. Exempelvis gäller en maximal betalfrist om 30 dagar vid köp av färskvaror medan det i övriga fall finns möjlighet att avtala om 60 dagars betalningstid. Dessutom avser förbudet mot sena annulleringar endast färskvaror. I Sverige gäller regeln generellt utan någon begränsning till vissa varutyper.

Det finns stora likheter vad gäller de verktyg som tillsynsmyndigheterna i de olika länderna har till sitt förfogande. Myndigheterna har alla rätt att begära in handlingar och uppgifter. En begäran om uppgifter kan av Konkurrensverket i Sverige och LMMO i Finland förenas med ett hot om vite medan danska KFST har rätt att besluta om böter för det fall att en begäran om uppgifter inte hörsammas. Dessutom har alla tre tillsynsmyndigheter möjlighet att genomföra platsundersökningar – i danska lagstiftningen benämnt kontrollundersökning och med den finska lagens terminologi inspektion. LMMO och KFST har i jämförelse med Konkurrensverket större befogenheter vad gäller var en platsundersökning får genomföras samt vilka åtgärder som får vidtas.

När det kommer till de sanktioner som kan följa på överträdelser av regelverken finns det återigen likheter men också viktiga skillnader. LMMO har en skyldighet att genom förhandling verka för att en köpare vidtar självrättelse samt en möjlighet att agera medlare vid tvister mellan köpare och leverantörer. Vid ringa överträdelser kan LMMO utfärda anmärkningar för det fall att tillsynsobjektet inte självmant upphör med överträdelsen. Vid ej ringa överträdelser kan LMMO utfärda offentliga varningar. Dessutom kan LMMO förbjuda köpare, någon som är anställd hos köparen eller annars någon som agerar på uppdrag av köparen att fortsätta bruka eller upprepa bruket av en otillbörlig handelsmetod. Förbudet kan, precis som i Sverige, förenas med vite. Vid allvarliga, upprepade eller långvariga överträdelser kan LMMO ansöka i domstol om att köparen ska påföras en påföljdsavgift. Påföljdsavgiften får uppgå till max en procent av den del av köparens omsättning som är hänförlig till handel med sådana varor som faller inom lagens tillämpningsområde. Om köparen är en myndighet begränsas påföljdsavgiften till högst en procent av värdet på de årliga anskaffningarna av produkter som faller inom lagens tillämpningsområde. Påföljdsavgiften motsvarar alltså det som i den svenska lagen benämns sanktionsavgift, med den skillnaden att sanktionsavgiften får uppgå till en procent av den totala omsättningen.

Även i Danmark finns det möjlighet för tillsynsmyndigheten att förelägga en köpare att upphöra att använda sig av en otillbörlig handelsmetod. En köpare som inte följer ett sådant föreläggande kan straffas med böter. En köpare kan även drabbas av böter som en självständig sanktion vid en överträdelse. I Danmark beslutar domstol om böter på talan av åklagare. KFST kan dock självständigt besluta om bötesförelägganden i de fall då en köpare erkänner en överträdelse och uppger sig villig att betala boten. Boten bestäms med utgångspunkt i en skala med grundnivåer som är knutna till köparens omsättning; det lägsta beloppet är 10 000 DKK och det högsta 100 000 DKK. Därefter sker påslag eller avdrag med beaktande av tidigare överträdelser samt försvårande eller förmildrande omständigheter.

Avslutningsvis ska det också nämnas att Norge har en likartad lagstiftning som skiljer sig åt från övriga länders regelverk på några viktiga punkter. Den är till exempel inte begränsad till jordbruks- eller livsmedelsprodukter utan gäller för dagligvaror och dagligvaruhandeln. Den norska lagen har inte heller någon koppling till UTP-direktivet och är därför inte direkt jämförbar med övriga nordiska länders lagstiftning.

Livsmedelsmarknadslagen (Finland)

Lov om urimelig handelspraksis i relationer mellem virksomheder i landbrugs- og fødevareforsyningskæden (Danmark)

Lov om god handelsskikk i dagligvarekjeden (Norge)