Reglering med sikte på betalningsfrister – inte bara en fråga om otillbörliga handelsmetoder

År 2011 antog EU ett direktiv om att bekämpa sena betalningar i handelsrelationer. Direktivet syftar till att förbättra den inre marknadens funktion, bland annat genom att reglera längsta tillåtna betalningsperiod för både privata företag och offentliga aktörer. Särskild vikt lades vid förutsättningarna för små och mellanstora företag. Direktivet genomfördes bland annat genom förändringar i räntelagen – och en huvudregel om att betalning ska ske senast 30 dagar från framställt betalningskrav infördes. Mellan företag finns dock möjligheten att komma överens om en längre betalningsperiod, förutsatt att den som ska få betalt uttryckligen godkänner detta.

I skälen till UTP-direktivet slås det fast att detta direktivs reglering av betalningsfrister har företräde framför regleringen i direktivet från 2011. Detta eftersom UTP-direktivet är en sektorsspecifik reglering. Den svenska lagen om förbud mot otillbörliga handelsmetoder, som implementerades med anledning av UTP-direktivet, använder sig inte av direktivets utformning med olika betalningsfrister för färskvaror och icke-färskvaror. I stället infördes en generell 30-dagarsfrist i enlighet med vad som redan gällde i räntelagen. En skillnad är däremot att UTP-direktivets 30-dagarsregel är tvingande, det vill säga att den inte går att förhandla bort genom avtal. Om en köpare och leverantör ingår ett avtal med längre betalningsperiod så gäller det visserligen mellan parterna, men köparen använder sig då av en otillbörlig handelsmetod och kan drabbas av en sanktionsavgift.

I mars 2022, kort efter att den svenska UTP-lagen trädde i kraft, antog riksdagen ytterligare en lag med koppling till betalningsperioder. Lagen medför en rapporteringsskyldighet för svenska företag där medeltalet anställda minst uppgår till 250 över de senaste två räkenskapsåren. Exempelvis ska uppgifter om genomsnittlig avtalad och faktisk betalningstid rapporteras, samt hur många betalningar som skett efter avtalat förfallodatum. Den första rapporteringsperioden avslutades sommaren 2023.

Syftet med lagen är delvis att få en bättre och mer tillförlitlig överblick över hur utbrett problemet med sena betalningar är. Genom rapportering och transparens ville regeringen ge näringslivet incitament att själva bryta trenden med längre betalningstider. Att få kännedom om vilka betalningsvillkor större företag oftast använder sig av ansågs även kunna stärka mindre företags förhandlingsposition.

EU-kommissionen föreslog i september 2023 att 2011 års direktiv om sena betalningar ska ersättas av en förordning. Till skillnad från direktiv är EU-förordningar direkt tillämpliga på samma vis som medlemsstaternas egen lagstiftning och behöver alltså inte omvandlas till en nationell lag. EU-kommissionen bedömer att direktivet från 2011 inte har fått det genomslag som eftersträvats, bland annat på grund av möjligheten att göra avsteg från betalningsfristerna. I stället förespråkar de en tvingande maxfrist om 30 dagar och pekar på den dominoeffekt som kan uppstå vid sena betalningar, där en försening leder till att betalningsmottagaren inte kan betala sina leverantörer i tid och så vidare. Sena betalningar ökar också risken för konkurser och skadar förtroendet för marknaden, enligt EU-kommissionen. Förslaget har skickats ut på remiss, men något beslut är ännu inte fattat.

Bolagsverkets information om rapporteringsskyldighet

EU-kommissionens förslag till förordning om bekämpande av sena betalningstider