Egen bedömning behöver göras vid varje reklamation av varor

I ärendet utredde Konkurrensverket om Dagab Inköp & Logistik AB:s rutiner för reklamationer av varor stred mot lagen om förbud mot otillbörliga handelsmetoder, LOH. Lagen innehåller en regel som förbjuder köpare att kräva ersättning från leverantören för varor som skadats eller försämrats i köparens lokaler, eller efter att risken för varorna har gått över till köparen. Förbudet gäller inte om det är leverantören som orsakat försämringen eller förlusten.

En central punkt i utredningen var bland annat hur olika typer av exempel på defekter i Dagabs riktlinjer förhöll sig till begreppen försämring och förlust i LOH samt hur riktlinjerna tillämpades i praktiken. En annan aspekt var att Dagab inte endast genomförde reklamationer för egen räkning utan för sådant som upptäckts hos deras kunder, det vill säga i butik. Konkurrensverket inhämtade flera exempel på reklamationsprocesser och besökte även ett av Dagabs lager för att få en inblick i den praktiska hanteringen av varuflödet. Eftersom det inte framkom något som pekade på att bolaget inte gjorde en egen bedömning av vilka reklamationer som fördes vidare till leverantör eller att reklamationer skulle ske per automatik avslutade Konkurrensverket ärendet.

Regeln i LOH syftar till att styra riskfördelningen mellan köpare och leverantör. Inom handeln har det tidigare förekommit så kallade krosslistor, som har möjliggjort att leverantörer får betala kostnaden för svinn som uppstått i köparens lokaler eller i senare led utan att leverantören på något vis orsakat svinnet. Förbudet innebär att det inte längre är möjligt för köpare att utgå från att skadade eller förstörda varor alltid beror på leverantören utan att ha gjort en egen bedömning eller utredning, eller att leverantören alltid ska ansvara för vissa typer av fel.

Att en vara förloras kan betyda att den är totalförstörd eller skadad på ett sätt som gör att den inte går att sälja. Det kan till exempel vara dryckesflaskor av glas som en kund råkar välta eller frukt som ramlat på butiksgolvet och trampats på. Försämring täcker även andra situationer, till exempel då en vara fortfarande går att sälja men inte till fullpris. Det kan handla om att förpackningen är skadad eller att skalet på frukten är missfärgat. I den engelska versionen av UTP-direktivet används deterioration, som utöver försämring kan översättas till förfall. Det tyder på att regeln även är avsedd att ta sikte på den naturliga försämring som uppstår över tid när det gäller färskvaror. Till exempel har ett paket köttfärs begränsad hållbarhet, men det betyder inte att leverantören har orsakat någon försämring av varan.

Köpare har fortfarande rätt att ställa kvalitets- och andra specifikationskrav på varor. Förbudet i regeln syftar till att sätta stopp för hur krosslistor tidigare har använts och få köpare att göra en bedömning av att skadan faktiskt beror på leverantören. Regeln gäller specifikt köpares begäran att leverantören ska bära kostnaderna för försämrade eller förlorade varor.

Det finns inget som hindrar att köpare gör neutrala reklamationer, det vill säga reklamationer som uppmärksammar leverantören på att köparen menar att det är fel på varorna. Om köparen faktiskt begär ersättning, exempelvis genom prisavdrag eller kvittning, måste köparen åtminstone ha gjort en bedömning av att felet är hänförligt till leverantören. På samma sätt behöver köpare göra sin egen bedömning när deras kunder reklamerar varor. Även om det inte är ett lagkrav uppmuntrar därför Konkurrensverket köpare att vara transparenta och tydliga kring anledningarna till en reklamation, exempelvis genom att införa rutiner för dokumentation.

Läs beslutet i ärende med dnr 273/2022