Högsta förvaltningsdomstolen fastställer upphandlingsskadeavgift mot Falu kommun

Publicerad

Falu kommun ska betala åtta miljoner kronor i upphandlingsskadeavgift. Under hösten 2010 gjorde kommunen en otillåten direktupphandling när ett avtal slöts med PEAB Sverige AB om drift och underhåll av kommunens vägar, utan att någon offentlig upphandling hade genomförts.

Högsta förvaltningsdomstolen har i sitt avgörande den 30 oktober 2014 gjort samma bedömning av upphandlingsskadeavgiftens storlek som kammarrätten tidigare gjort i samma mål. För att se hur Högsta förvaltningsdomstolen bedömde denna fråga får man därför läsa kammarrättens dom.

Enligt kammarrätten avsåg den aktuella upphandlingen ett högt värde och en lång avtalsperiod, vilket enligt rätten var försvårande omständigheter. Att kommunen hade avvecklat avtalet med PEAB och istället genomfört en offentlig upphandling av de aktuella tjänsterna bör enligt kammarrätten inte inverka sänkande på upphandlingsskadeavgiften. Inte heller ska den omständigheten att en befattningshavare hos kommunen överskridit sina befogenheter i samband med avtalets ingående inverka i sänkande riktning.

Enligt kammarrätten har det inte varit fråga om en så allvarlig överträdelse att det motiverar att högsta möjliga avgift om tio miljoner kronor döms ut.  Det har inte framgått att det skulle vara fråga om upprepade överträdelser och enligt kammarrätten är heller inte kontraktsvärdet om 161 miljoner kronor ”avsevärt högt”.

Konkurrensverkets metod för bestämmande av upphandlingsskadeavgiftens storlek

I målet aktualiserades frågan om Konkurrensverkets metod för att bestämma upphandlingsskadeavgiftens storlek skulle ligga till grund för domstolarnas bedömningar. Konkurrensverkets metod innebar att otillåtna direktupphandlingar gavs ett sanktionsvärde med utgångspunkt i en procentsats av det aktuella avtalets värde. Därefter skulle det prövas om det fanns några försvårande eller förmildrande omständigheter i det enskilda fallet som skulle höja eller sänka avgiftens storlek. Enligt Konkurrensverket var det nödvändigt att fastställa ett generellt sanktionsvärde i dessa mål.

Konkurrensverket menade att metoden ledde till att utrymmet för godtyckliga bedömningar begränsades, samtidigt som alla omständigheter i det enskilda fallet beaktades och fick genomslag på avgiftens storlek. Metoden hade enligt Konkurrensverket också stöd i förarbetena. Enligt Konkurrensverket ledde metoden till en ökad rättssäkerhet och mer rättvisa avgöranden för upphandlande myndigheter i mål om upphandlingsskadeavgift.

Kammarrätten fann, bland annat eftersom Konkurrensverkets avgiftsmetod inte uttryckligen kunde läsas ut direkt av lagtexten och förarbetena, att avgiften skulle bestämmas på annat sätt. Överträdelsens allvarlighetsgrad skulle enligt kammarrätten fastställas utifrån en helhetsbedömning där kontraktsvärdet var en av flera avgörande faktorer där högsta avgiftsbeloppet bör reserveras för särskilt graverande fall.   Eftersom Högsta förvaltningsdomstolen i sitt avgörande har gjort samma bedömning som kammarrätten i denna fråga, finns inte längre någon generell utgångspunkt att använda sig av i dessa mål när domstolarna ska bestämma hur stor upphandlingsskadeavgift som ska dömas ut. Bedömningarna får istället göras från fall till fall, och utan någon generell vägledning om vilket sanktionsvärde en otillåten direktupphandling typiskt sett har i dessa mål.

Domen kommer inte att refereras i Högsta förvaltningsdomstolens årsbok, utan blir ett så kallat notismål.

Relaterad information