Etik, miljö och affärer

Publicerad

Upphandlare i stat och kommuner kan aktivt bidra i kampen mot korruption, organiserad brottslighet och karteller, skriver generaldirektör Claes Norgren i en kommentar.

Så är det klart att vi från årsskiftet får en ny lagstiftning om offentlig upphandling. I samband med att riksdagen fattade beslut var det intressant att notera diskussionen om etik och miljö  i kammaren. Flera motioner vill att det ska tas ytterligare steg för att underlätta miljökrav, krav på lokal produktion, rättvisemärkning och liknande vid offentlig upphandling.
Den gångna veckan deltog jag i en paneldiskussion vid Kvalitetsmässan i Göteborg på temat etik och affärer. I debatten deltog också Anders Källström, Västsvenska Handelskammaren, Karin Lexén, ordförande Rättvisemärkt, Eva Nordmark, förbundsordförande SKTF och Lari Pitkä-Kangas, kommunalråd i Malmö kommun.
Debatten hade som utgångspunkt att ett ökat ansvar ska läggas på organisationer. Dessa ska inte bara sträva efter vinst utan också ta hänsyn till andra konsekvenser för människor och miljö. Diskussionen väckte en rad frågor, bland annat: Vilka normer ska vägleda den offentliga upphandlingen? Vad är etisk upphandling och är det förenligt med reglerna för offentlig upphandling?
Etik handlar om värderingar För Konkurrensverket, som ansvarar för tillsynen av upphandlingsreglerna är det viktigt att förhålla sig till dessa frågeställningar. I den strategi som verket lämnade till regeringen i september i år identifierades krav på etik och miljö som viktiga frågor som kan komma att ställa krav på information och vägledning  från Konkurrensverket framöver.
Diskussionen i Göteborg inleddes med frågeställningen vad begreppet etik innebär. Etik handlar om värderingar och det är därför inte möjligt att entydigt säga vad etik är. I stället är det enklare att identifiera hur etik tar sig uttryck. Det finns två tydliga uttrycksformer: genom lagar och regler å ena sidan och genom beteenden och beslut om affärer å den andra.
Särställning för det offentliga Konkurrensreglerna och upphandlingsreglerna kan sägas vara tydliga uttryck för etik. Lagstiftningen ställer krav på företag respektive myndigheter att bete sig på ett visst sätt som anses bidra till väl fungerande marknader och en effektiv offentlig upphandling. Detta är tydliga värderingsmässiga regler även om de också fångar upp erfarenheter och kunskaper om vilka – oetiska – beteenden som inte kan accepteras på en marknad.
Offentliga myndigheter, statliga och kommunala, har en särställning som i grunden kommer från det förhållandet att de verkar på basis av medel som kommer från medborgarna i form av skatter och avgifter. Därför ställs särskilda krav. Det särskilt intressanta är de grundläggande principer som ligger till grund för EG-direktiven om offentlig upphandling och lagen om offentlig upphandling. Där ställs krav på bland annat transparens, icke-diskriminering och proportionalitet. Detta är verkligen vad man skulle kunna kalla ”fair trade”- kriterier. Kriterierna innebär att om offentliga upphandlare ställer krav på etik och miljö så måste kraven leva upp till dem. Om så är fallet finns i princip inte någon motsatsställning mellan krav på etik/miljö och de krav som ställs upp i upphandlingsreglerna.
Diskriminerande krav Två problem som kan uppstå när offentliga upphandlare ställer etiska och miljömässiga krav i upphandlingar är för det första en risk att kraven kan vara diskriminerande, och för det andra att problem uppstår när det gäller hur man ska övervaka efterlevnaden av de krav man ställer.
När det gäller frågan om risk för diskriminerande beteenden så läste jag i en västsvensk tidning nyligen att det diskuterades om man kunde ställa krav på att maten i skolor och omsorg skulle kunna vara ”närproducerad”. Det är enligt min uppfattning tydligt att ett sådant krav på geografisk avgränsning skulle kunna strida mot kravet på icke-diskriminering. Det vore orättvist mot till exempel de skånska bönderna att de inte skulle kunna få leverera till kunder i Västergötland. Inom den Europeiska Unionen kan inte diskriminerande krav ställas. Risken är ju tydlig att krav som syftar till god miljö då kan tas till förevändning för protektionism. Kostnaden för detta bär medborgarna. De globala utmaningarna mot vår miljö gör det dock naturligt att vilja ställa krav. Det är då viktigt att vi gör detta på ett sätt som lever upp till de grundläggande principerna om transparens, icke-diskriminering och proportionalitet. Intressant att notera är att Malmö nu har proklamerat sig som en så kallad ”fair trade city”. Det är min förhoppning att kraven också lever upp till de ”fair trade”-kriterier som ligger till grund för lagen om offentlig upphandling.
Vi ska inte blunda för att det finns risk för att vissa krav kan stöta på patrull vad gäller upphandlingsreglerna på grund av att de kan vara diskriminerande. Det kan då finnas anledning att fundera på om man kan finna effektivare medel att nå de mål som man kan vilja uppnå. Ett sådant intressant alternativ är så kallade miljökompenserande åtgärder. Det vill säga, om man i sin upphandling skulle välja en lösning som ökar koldioxidutsläppen skulle man kunna kompensera detta genom att i särskild ordning investera i miljöförbättringar.  Detta kan till exempel ske genom så kallade CDM-certifikat via Energimyndigheten.
Krav kräver övervakning Ett annat problemområde är hur man ska övervaka etiska och miljömässiga krav. Ett exempel här är de problem som identifierats rörande arbetsmiljön i fattiga länder i världen. Om man ska köpa produkter från utvecklingsländer och samtidigt vill värna arbetsmiljön i dessa länder  – hur ska man i den enskilda upphandlingen övervaka detta?
Lagen om offentlig upphandling ställer rimliga och strikta krav på upphandlare att de måste övervaka de krav de ställer i förfrågningsunderlagen. Om man ska övervaka arbetsmiljön i till exempel Kina på och omkring arbetsplatserna illustrerar detta att övervakningskostnaderna kan bli mycket stora. Ju mer krav man ställer, desto mer ikläder sig myndigheten/kommunen kostnader för övervakning. Man kan också ställa sig frågan om man alls är lämpad för denna typ av övervakning av förhållanden i främmande länder.
Denna problematik har Konkurrensverket uppmärksammat i ett remissvar nyligen rörande ett förslag att upphandlande enheter skulle ställa krav och övervaka arbetsförhållanden hos leverantörer. Enligt vår mening bär detta alltför långt och lägger ett tillsynsansvar på enskilda offentliga upphandlare som får en roll som skulle kollidera mot till exempel Arbetsmarknadsverkets uppgift. Förenklat kan frågan uttryckas som att upphandlare inte också ska vara poliser. Det är inte en rationell arbetsfördelning och därför avvisade Konkurrensverket detta lagförslag.
Möjligt utesluta dömda leverantörer Avslutningsvis vill jag bara peka på att offentliga upphandlare kan bidra till kampen mot korruption och organiserad ekonomisk brottslighet. Både enligt EG-direktiven och enligt den nya lagstiftningen som införs vid årsskiftet kan/bör man utesluta aktörer som blivit dömda för bestickning och överträdelser av lagen om penningtvätt och terrorismfinansiering. Det är viktiga åtgärder som upphandlare bör använda sig av. Gör man detta kan vi ytterligare visa att lagen om offentlig upphandling verkligen handlar om ”fair trade” – ”fair trade EU”.


Claes Norgren.

Relaterad information