EU:s konkurrensregler

Parallellt med den svenska konkurrenslagen tillämpar Konkurrensverket också de konkurrensregler som finns inom EU.

Konkurrensreglerna inom EU gäller som svensk lag parallellt med den svenska konkurrenslagstiftningen. En förutsättning för att reglerna ska gälla är att handeln mellan Sverige och minst ett annat medlemsland kan påverkas. Avtal mellan företag som enbart berör svenska företag, till exempel avtal som gäller import, kan också påverka samhandeln, och ska då prövas enligt EU:s konkurrensregler.

EU:s konkurrensregler innehåller två förbud – ett mot konkurrensbegränsande avtal (artikel 101 EUF) och ett mot missbruk av dominerande ställning (artikel 102 EUF). Det finns också särskilda bestämmelser för prövning av företagskoncentrationer.

Förbud mot konkurrensbegränsande avtal

Samarbeten och avtal mellan företag som kan påverka handeln mellan EU-länder och som hindrar, begränsar eller snedvrider konkurrensen är förbjudna.

Förbudet gäller i första hand avtal som:

  • direkt eller indirekt fastställer priser
  • begränsar produktion, marknader, teknisk utveckling eller investeringar
  • leder till marknadsuppdelning
  • innebär att handelspartners får olika villkor vid likvärdiga transaktioner eller
  • innehåller krav som inte har något samband med det som avtalet avser, så kallat kopplingsförbehåll.

För samarbeten där de positiva effekterna överväger de negativa finns ett generellt gällande undantag från förbudet mot konkurrensbegränsande samarbete. Företagen får på egen hand avgöra om avtalet eller beteendet uppfyller de villkor som fastställts i fördraget.

Förbud mot missbruk av dominerande ställning

Det är förbjudet för ett företag som har en dominerande ställning att missbruka denna.

Enligt detta förbud får företag inte:

  • tvinga en avtalspart att betala oskäliga priser eller acceptera andra oskäliga affärsvillkor,
  • begränsa sin produktion, sina marknader eller sin tekniska utveckling till nackdel för konsumenterna
  • tillämpa olika villkor för likvärdiga transaktioner.
  • kräva att en avtalspart ska acceptera vissa villkor som inte har med avtalet att göra, så kallat kopplingsförbehåll.

Tillämpning av konkurrensreglerna

I förordning 1/2003 regleras hur artikel 101 och 102 (tidigare artikel 81 och 82) ska tillämpas av Europeiska kommissionen och de nationella konkurrensmyndigheterna inom EU.

Företagskoncentrationer

Det är viktigt med en effektiv konkurrens inom EU. Därför kan kommissionen förbjuda företagskoncentrationer som är ägande att den effektiva konkurrensen påtagligt hämmas.

Företagskoncentrationer med gemenskapsdimension, det vill säga koncentrationer som leder till att konkurrensen påverkas i flera medlemsländer, ska i vissa fall anmälas till Europeiska kommissionen för prövning. Det är aktuellt då de berörda företagens sammanlagda omsättning överstiger 5 miljarder euro och i vissa fall redan vid 2,5 miljarder euro.

Koncentrationsförordning inom EU

Enligt koncentrationsförordningen inom EU kan företag till exempel begära prövning vid en enda instans (kommissionen) om de måste göra en anmälan i tre eller flera medlemsstater.

För att säkerställa att en koncentration granskas vid den myndighet som har bäst förutsättningar finns det möjligheter att flytta över ärenden till och från kommissionen.

Kommissionen har möjlighet att ingripa mot koncentrationer som påtagligt skulle hämma den effektiva konkurrensen till nackdel för konsumenterna inom EU.

Tidsgränserna för prövning kan förlängas när kommissionen behöver mer tid för att analysera företagens förslag till åtaganden vad gäller konkurrensproblem.

Icke-ingripandebesked/undantag

Kommissionens notifieringssystem avskaffades 2004. Det innebär att företag inte kan ansöka om icke-ingripandebesked och undantag hos kommissionen. Företagen får själva bedöma om deras avtal strider mot konkurrensreglerna.

Klagomål

Företag eller konsumenter som har utsatts för konkurrensbegränsningar från ett annat företag kan vända sig till kommissionen.

Kommissionen kan också på eget initiativ inleda en undersökning.

Ingripanden

Avtal eller beslut som strider mot EU:s konkurrensregler är ogiltiga. Om företag bryter mot reglerna kan kommissionen besluta om böter samt om ålägganden vid vite att upphöra med ett visst beteende. Böterna kan högst bli tio procent av företagets omsättning.

Företag inom EU är skyldiga att lämna uppgifter till kommissionen. Företag som lämnar felaktiga uppgifter eller vägrar lämna uppgifter kan få böter.

Statligt stöd och upphandling

EU:s konkurrensregler riktar sig också mot medlemsländernas regeringar. Ett land får inte agera på ett sätt som hindrar den fria rörligheten inom EU för varor, tjänster och kapital. Kommissionen kan förbjuda statliga stödåtgärder som snedvrider konkurrensen mellan medlemsländerna.

Offentliga förvaltningar får inte diskriminera företag från andra EU-länder när det gäller upphandling av varor och tjänster. Vid upphandlingar över vissa tröskelvärden måste den svenska staten liksom kommuner och landsting låta företag i alla medlemsländer få möjlighet att lämna anbud. Svenska företag har på motsvarande sätt möjlighet att delta i anbudstävlingar i andra EU-länder.

Samarbete mellan unionens konkurrensmyndigheter

Kommissionen behandlar sina ärenden i nära samarbete med medlemsstaternas konkurrensmyndigheter. Kommissionen och de nationella myndigheterna är dock självständiga i förhållande till varandra. Kommissionens beslut kan överklagas till Tribunalen och i vissa fall till EU:s domstol.

2004 bildades det Europeiska konkurrensnätverket (ECN). I nätverket samarbetar kommissionen och de nationella konkurrensmyndigheterna om tillämpningen av EU:s konkurrensregler.

De nationella konkurrensmyndigheterna ska i nära samarbete med varandra och med kommissionen tillämpa EU:s konkurrensregler i ärenden som berör handeln mellan medlemsstaterna.

Ärenden som rör artiklarna 101 och 102 fördelas inom nätverket. Ärenden ska handläggas av den konkurrensmyndighet som är bäst lämpad att utreda den misstänkta konkurrensbegränsningen. Kommissionen har dock exklusiv behörighet vilket innebär att de nationella myndigheternas behörighet upphör när kommissionen öppnar ett ärende i en viss fråga.

Reglerna ger också myndigheterna möjligheter att samarbeta under utredningen av ett ärende genom att till exempel hjälpa varandra vid inspektioner eller förfrågningar till kunder eller företag i en viss bransch.

Relaterad information